Mötet med stort M, våren 2004

Två arbetslag skulle slås ihop och kommunens bästa skola kommer att öppna portarna till hösten. Alla möjliga moderniteter och bästa samarbetet med näringslivet.

Det här mötet förde Lilith till filosofiska tankar om hur allt har förändrats de senaste åren. Så sakta och osynligt.

Modernism, vad är det? Också moderniteter åldras, har Lilith läst sig till. Hon var en flitig student, också under alla åren hon var mamma till underbara barn, jobbat, jobbat extra och tränat. barnen älskade hon mest av allt, de var meningen med livet. Men vad är att vara modern?

Det är väl att tillåta omvälvningar och omformuleringar, att låta ett kaos bli ännu mer kaotiskt och ge upphov till en kontinuerlig dialektik mellan modernisering och motmodernisering. Just sådant som kan leda till rekonstruktioner och nya läror och förhoppningsvis föds på det sättet goda moralbildningar på alla handlingsområden i samhället.

Moderniteten öppnar vägen för en allmän medvetenhet om den politiska utmaningen inför framtiden. Den utgör en gräns, en övergång från en epok till en ny, ännu okänd tidsera. Reflexiv modernitet är ett begrepp som en tysk sociolog grundat. Ulrich Beck föddes 1944 och är en framtidsforskare. Han menar att ett modernt samhälle upplöser industrisamhällets försatser och leder oss in i andra moderniteter eller motmoderniteter. Under normala, i stort sett helt anspråkslösa processer avslutar den reflexiva moderniteten en politisk regim och formar en början till ett nytt samhällssystem.

Följaktligen innebär den reflexiva moderniteten en samhällsförändring som kan ske under ordnade former och utan några större sammanbrott eller bittra erfarenheter av krig och fattigdom. Ett exempel är hur den förändrade synen på kvinnligt förvärvsarbete lett till nya arbetsförhållanden och obemärkt fört oss in på en ny politisk modernitet och en ny samhällsordning med stora konsekvenser för vår syn på arbetet.

Reflexiv modernitet upplöser de sociala klasserna men det betyder inte att vi per automatik blir socialt jämlika. Livsvärlden är inte längre livslång, den kan skifta karaktär och präglas av nya yrkes- och levnadsförhållanden, av ny livsstil och av nya positioneringar.

Nutidens globala modernitet är otydlig och farlig på både gott och ont. Den kan leda till positiva erfarenheter, exempel: Berlinmurens fall. Men kan också leda till katastrofer såsom Tjernobyl. ”Både- och” mentaliteten kan oroa människor som upplever otrygghet i mångfalden och valfriheten. När gränser mellan olika samhällshandlingar utplånas och blir diffusa kan det leda till förvirring. Mångtydighet och dubbla budskap, binära koder, kan tolkas godtyckligt och ge upphov till missuppfattningar.

Trots fallgroparna är självaste poängen med den reflexiva moderniteten att människor vågar tvivla på alla samhällshandlingar, att de vågar möta det motsatta och det okända och vågar kritisera de vedertagna samhällsteorierna.

Men Habermas som är en tysk filosof, född 1929, förklarar varför den samhälleliga utopin förlorat mark. I vårt århundrade har den samhälleliga utopin inspirerat drömmen om alla individers möjlighet/rättighet till frihet, social rättvisa och växande välstånd. Denna dröm inkluderar såväl intellektuella som arbetarklass. I våra dagar är de utopiska energierna förbrukade och uttömda. Framtidsvisionerna är mörka och människan upplever globala hot mot de egna livsintressena. Arbetslöshet, u-ländernas växande problem, vapenteknologi, genforskning, ökad ojämlikhet i i- länderna och den ekologiska obalansen är några av de hotbilder som vi matas med via media och via politiken.

Vi upplever världen som mer komplex jämfört med 1800-talets löftesrika framtidsvision om ett samhälle i balans. Dagens komplicerade teknologi inger inte trygghetskänslor, tvärtom så väcker den rädsla för komplikationer, destruktivitet och dysfunktionalism.

Habermas menar att det är en bestämd utopi som har förlorat förmågan att övertyga, utopin om arbetssamhällets möjligheter. Socialstatens projekt om full sysselsättning blev till en norm i efterkrigets välfärd. Socialstaten tog på sig uppgiften att garantera en fredlig samexistens mellan demokratin och kapitalismen, en uppgift som var lätt att leva upp till under flera decennier av välstånd och uppbyggnad. Men framgångarna innebar även svårigheter. Frågan var om den interventionistiska staten verkligen i längden kan klara att bemästra kapitalet. Här förtydligar Habermas och ifrågasätter om det överhuvudtaget går att nå en försoning mellan demokrati och kapitalism och om juridik och byråkrati är de rätta verktygen för att uppnå jämlikhet och rättvisa.

Habermas ser att socialstatens intressen kolliderar med privata investerares intressen. När socialstaten värnar om arbetarens rättigheter och förbättrar dennes arbetsvillkor blir de strukturella limiterna kännbara och tär på socialstatens budget. Socialstatens projekt om att påverka och övervaka löntagarens livsvärld har en inbyggd konflikt mellan mål och medel. Målet om den fria löntagaren kan inte nås med byråkratiska medel och politiska program. Socialstaten är beroende av kapitalet. Och än värre, menar Habermas, kapitalet och kapitalismen kan leva och överleva med eller utan socialstaten. I takt med återkommande finanskriser försöker vissa socialstater återställa balansen mellan demokratin och kapitalismen. Detta kommer att misslyckas, säger Habermas, bl a pga försvagade organisationer som har till uppgift att försvara löntagarens intressen.

Livsvärlden hotas av subsystemen stat och ekonomi, av kommersialisering och byråkratisering och av självaste socialstaten och kapitalet. Livsvärlden kan skyddas endast om dessa subsystem befinner sig i balans. Men gängse partipolitik är inte längre förmögen att tämja kapitalägarnas intressen och är numera defensiva. Utopin om sysselsättningen och om en rättvis fördelning mellan system och livsvärld kräver helt nya tankar om samhällets resursfördelning och en ny sorts balans mellan pengar, makt och solidaritet.

Den arbetssamhälleliga utopin har i paradigmskiftet från arbetssamhälle till kommunikationssamhälle förvandlats till ett tema som förlorat två viktiga dimensioner, frihet och produktion. Dessa har förenklats och inskränkts till en enda rationell dimension som hotar livsvärlden. I en tid då både socialstaten och kapitalismen upplevs som ett hot mot livsvärlden har den arbetssamhälleliga utopin svårt att vinna terräng.

Både Beck och Habermas ser att livsvärlden är hotad men Habermas är betydligt mer pessimistisk. Habermas menar att illusionen om ett lyckligt liv i frihet har försvagats så till den grad att hela livsvärlden riskerar att trängas undan. Beck är mer hoppfull och säger att livsvärlden ändrar karaktär och får nya positioneringar i övergången mellan en tidsepok till en annan. Medan Habermas uppfattar vår moderna epok som utlämnad åt sitt öde utan att kunna inhämta kraft och energi från svunna tiders visdom ser Beck möjligheter. I och för sig kan en reflexiv modernitet leda till kaos och förstörelse men den kan också leda till nya konstruktiva moralbildningar som gynnar livsvärlden.

Hur gick mötet?